The Enigma of Cancer by Ruben Nilsson

A large painting hangs on a wall in the storage of Örebro County Museum. Mounted behind glass, it has a heavy simple gray frame and is perhaps 2 x 1.5 m. At the top of the painting is the following heading divided into four lines:

“Centrifugal scheme. Blood corpuscle. Katz system. Infection.”

Under the heading there is an image or some kind of diagram or maybe several different ones. There are a number of different circles with text as well in layers. Some are easy to read, others more difficult – it almost feels as if certain sections of text have sunk into the picture. There is no clear reading order. Among the various fragments, for example, can be distinguished:

“Treble (editors note: orig. diskans, misspelling of diskant?) from the Sun’s volcano”, “If the light is pure, I get a High, Pure vibration and a radium recharge. As Core – Sound in Light”, “Egg White Buildings”, “Ground Cube III. Plan-Kub VIII”, “Sound Disharmonic. Violin Octave”.

It is breathtaking and you might lose your balance for a moment. The painting is made by a man who was cared for in a mental hospital for the majority of his lifetime. It is not intended as a work of art, but is a serious attempt to contribute to the solution of the riddles of cancer and epilepsy. From that point of view, the painting has no scientific value whatsoever. Shouldn’t the man who created it with such great pains be taken seriously? And can one instead see his painting as a work of art? Perhaps today the painting has its great value as a work of art, but how can one see it that way while maintaining respect for the creator.

His name was Ruben Nilsson (1886-1962). He was born in Sunne, trained as a decorative painter at Tekniska skolan in Stockholm, the school that would later become Konstfack. Back in Värmland, he started a paint business that was very successful. He became a wealthy man who devoted himself to charity and research. He became obsessed with this. The family became worried about him and in 1948 he was admitted to Marieberg psychiatric hospital in Kristinehamn. There he was diagnosed with schizophrenia and remained there until his death.

Ruben Nilsson was an unusual patient in more ways than one. In Marieberg hospital’s staff newspaper Kannan from 1998 there is an article with the title Ruben Nilsson – a research patient. The text reads:
“Ruben Nilsson was no ordinary patient. Chief physician Josef Katz also seems to have understood that. Ruben got his own room where he could have his large microscope and continue his research. In Sunne, he had let the population eat medicines that he had mixed himself according to his own prescription, and he continued to treat patients at Marieberg as well.”

Apparently, Ruben Nilsson had a strong compassion for the people around him. He wanted to help. In his mind, science and faith were a mixture. Perhaps it can be described as him dressing his faith in scientific garb.

When Marieberg’s hospital was closed down, many memories, including much of what Ruben Nilsson created, were collected in a small museum. But when the building that housed the museum was sold, the collections were dispersed and much of Ruben Nilsson’s work disappeared.

It is not easy to decide which story about Ruben Nilsson is the most important. One must, to the best of one’s ability, balance the different stories against each other. His personal destiny. His part in healthcare history. His research. His art…

His images may be and remain incomprehensible nonsense from a scientific perspective. But the dull, mysterious, poetic, artistic power they exude cannot be ignored, whatever his intentions. Such are the conditions of art – it is interpreted and reinterpreted by its viewers. It shifts from not being seen as art to doing so. There is more than one similarity between Ruben Nilsson and Hilma af Klint (1862-1944) – she whose works were previously seen as worthless spiritist tests but are now admired all over the world. In an art context, Ruben Nilsson can actually be something more than just a strange character. Through his faith, he broke through walls he did not intend – he did not become a great scientist but perhaps a great artist.

Text: Peter Ekström Photo: Örebro County Museum. More works by Ruben Nilsson will be introduced here in the future.

Cancerns gåta av Ruben Nilsson

På en vägg i Örebro länsmuseums magasin hänger en stor tavla. Den är glasad, har en kraftig enkel grå ram och är kanske 2 x 1,5 m. Längst upp på tavlan står följande rubrik fördelad på fyra rader:

”Centrifugalschema. Blodkropp. Katz system. Infektion.”

Under rubriken finns en bild eller ett slags diagram eller kanske flera olika. Det är ett antal olika cirklar med text liksom i lager. En del är lättläst, annat svårare – det känns nästan som om vissa textavsnitt sjunkit in i bilden. Någon tydlig läsordning finns inte. Bland de olika fragmenten kan till exempel utskiljas:

”Diskans från Solens vulka”, ”Är ljuset rent får jag Hög, Ädel vibration samt radiumurladdning. Som Kärn – Ljud i Ljus”, ”Äggvite-Byggnader”, ”Grund-Kub III. Plan-Kub VIII”, ”Ljud Disharmoniska. Violin Oktav”.

Det är hisnande och det gäller att hålla balansen. Tavlan är gjord av en man som stora delar av sitt liv vårdades på ett mentalsjukhus. Den är inte avsedd som ett konstverk utan är ett allvarligt försök att bidra till lösningen av cancerns och epilepsins gåtor. Ur den synvinkeln har tavlan inget som helst vetenskapligt värde. Behöver man därför inte ta mannen som skapade den med sådan stor möda, på allvar? Och kan man istället se hans tavla som ett konstverk? Kanske har tavlan idag sitt stora värde som konstverk, men hur ska man kunna se det så med bibehållen respekt för upphovsmannen.

Han hette Ruben Nilsson (1886-1962). Han var född i Sunne, utbildade sig som dekorationsmålare på Tekniska skolan i Stockholm, den skola som senare skulle bli Konstfack. Tillbaka i Värmland startade han en färghandel som blev mycket framgångsrik. Han blev en rik man som ägnade sig åt välgörenhet och forskning. Detta blev han besatt av. Släkten blev orolig för honom och 1948 blev han intagen på Mariebergs sjukhus i Kristinehamn. Där fick han diagnosen schizofreni och blev kvar till sin död.

Ruben Nilsson var en ovanlig patient på mer än ett sätt. I Mariebergs sjukhus personaltidning Kannan från 1998 finns en artikel med rubriken Ruben Nilsson – en forskande patient. Där står:

”Ruben Nilsson var ingen vanlig patient. Det tycks även överläkaren Josef Katz ha förstått. Ruben fick ett eget rum där han kunde ha sitt stora mikroskop och fortsätta sin forskning. I Sunne hade han låtit befolkningen äta mediciner som han hade blandat själv efter egna recept och han fortsatte att behandla även patienter på Marieberg.”

Tydligen hade Ruben Nilsson en stark medkänsla för människorna omkring sig. Han ville hjälpa. I hans medvetande ingick vetenskap och tro en blandning. Kanske kan den beskrivas som att han klädde sin tro i vetenskaplig dräkt.

När Mariebergs sjukhus lades ner samlades många minnen, bland annat mycket av det som Ruben Nilsson skapat, i ett litet museum. Men när byggnaden som hyste museet såldes så skingrades samlingarna och mycket av Ruben Nilsson verk försvann.

Det är inte lätt att bestämma vilken berättelse om Ruben Nilsson som är den viktigaste. Man får, efter bästa förmåga, balansera de olika berättelserna mot varandra. Han personliga levnadsöde. Hans del i sjukvårdshistorien. Hans forskning. Hans konst.

Hans bilder kanske är och förblir obegripligt nonsens utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Men den dova, mystiska, poetiska, konstnärliga kraft som de utstrålar, kan inte ignoreras, oavsett hans avsikter. Sådana är konstens villkor – den tolkas och tolkas om av sina betraktare. Den växlar från att inte ses som konst till att göra det. Det finns mer än en likhet mellan Ruben Nilsson och Hilma af Klint (1862-1944) – hon vars verk tidigare sågs som spiritistiska prov utan värde men som nu beundras över hela världen. I ett konstsammanhang kan Ruben Nilsson faktiskt få vara något mer än bara en kuf. Genom sin tro bröt han igenom väggar som han inte avsåg – han blev inte en stor vetenskapsman men kanske en stor konstnär. 

Fler verk av Ruben Nilsson kommer att introduceras här i framtiden. 

Text: Peter Ekström Foto: Örebro Länsmuseum