Thomas / Stures terapitavlor

Ett av de mest omtalade rättsfall som Sverige upplevt i modern tid har också en mycket problematiskt förhållande till psykiatri, psykisk sjukdom och visualisering.

Under nästan två decienner så var mannen som då kallades Thomas Quick centralgestalt i en märklig och uppmärksammad utredning av ett antal mord.

Den här artikeln fokuserar på de terapitavlor som han utförde under sin terapi på Säters sjukhus under 1990talet. 

Numera heter han Sture Bergwall men här används även namnet Thomas Quick då det var det namn han bar under processen 1992–2002. Sture Bergwall tog namnet Thomas Quick när mordutredningarna mot honom började i början av 1990-talet. Förnamnet var efter hans påstådda första offer, Thomas Blomgren, och efternamnet var hans mors flicknamn.

Bergwall dömdes för ett flertal mord utan att några vittnen eller tekniska bevis direkt bundit honom till brotten. Han erkände ett trettiotal mord som skulle ha begåtts i Sverige, Norge, Danmark och Finland mellan år 1964 och 1993, och dömdes för åtta av dem. 2008 tog Bergwall tillbaka alla sina erkännanden om mord och sedan dess har Bergwall frikänts från ansvar för alla andra mord han tidigare dömts för, samtliga utan att rätten prövat sakfrågan. 

Quick / Bergwall kom från en dysfunktionell familj med övergrepp och livshotande trauman på pojken Sture under barndomen. Sture själv beskriver hur han redan som tioåring lekte stryplekar med småpojkar, lekar som innehöll en kuslig spänning och en sexuell lust. Han upplever stora problem med sin homosexualitet och utvecklas till en drogmissbrukare för att döva sin ångest. Detta övergår i småkriminalitet och senare ska han bland annat dömas för övergrepp på unga pojkar och 1991 så kidnappar han en bankchef och dennes familj i samband med ett rån och begår sexuella och möjligen sadistiska övergrepp på familjens son. Bergwall hamnar efter detta på Säters rättpsykiatriska klinik. 

På Säter finns den omstridda psykoanalytikern Margit Norell som bland personalen styrde över vad som av vissa beskrivs som sektliknande förhållanden. Norell och hennes krets av lärjungar arbetade med Sätermodellen, en terapibehandling som skulle få Quick att frammana och visualisera förträngda minnen av sina brott och sin mörka uppväxt. 

Samtidigt som den psykologiska forskningen i mitten på 1990-talet kom att ifrågasätta teorierna om bortträngda minnen, så levde tron på sådana kvar på Säters rättspsykiatriska klinik. Tanken var att man i terapi kunde komma i kontakt med traumatiska minnen som hjärnan trängt bort.

När Bergwall tycktes vara på väg att släppas ut från Säter, där han egentligen själv ville stanna och där han fick de mediciner han ville ha, så började han berätta om bortträngda minnen om sexuella övergrepp och mord – kanske som ett sätt att få uppmärksamhet och ett sammanhang. Med tiden blir han själv övertygad om sina berättelser och skapandet av seriemördaren Thomas Quick skedde inte i polisförhör, utan snarare i terapisessionerna på Säter. Samspelet mellan Quick / Bergwalls fantasier och Margit Norells pådrivande övertygelse om att dessa skulle vara autentiska skapade en märklig och oerhört mörk berättelse om de påstådda händelserna. I terapin så kommer allt fler bisarra detaljer fram, mord, våldtäkter, kannibalism är bara delar av Quicks erkännanden. Bland annat så nämns den han kallar Simon, en bror som skulle ha fötts för tidigt och under brutala former lemlästas av hans föräldrar. Inget av detta var sant men terapin i kombination med allt starkare medicinering fick Sture och alla med honom att tro på de bisarra berättelserna.  

Under dessa sessioner fick man Quick / Bergwall att skapa vad man kallade terapitavlor, en sorts visuella mindmaps som skulle hjälpa honom att visualisera det förflutna. Dessa oerhört laddade och på många sätt obehagliga bildkollage har även en tydlig estetisk kvalitet, de påminner om konceptuella samtidskonstverk. Värt att notera på fotografierna är bland annat bilden från Bergwalls rum på avdelning 36, där vi till höger ovanför dörren ser en bild av seriemördaren Wesley Allan Todd. I en annan ser vi ett foster som ska representera Quicks påstådda bror Simon. 

Terapitavlorna finns i Polismuseets samlingar.

Dark matters: The therapy collages of Thomas / Sture

One of the most talked about court cases that Sweden has experienced in modern times also has a very problematic relationship with psychiatry, mental illness and visualization.

For almost two decades, the man then known as Thomas Quick was the central figure in a strange and high-profile investigation of a large number of murders.

This article focuses on the therapy collages that he created during his therapy at Säters hospital during the 1990s.

Since 2002 his name is Sture Bergwall but the name Thomas Quick is also used here as that was the name he went by during the process 1992-2002. Sture Bergwall took the name Thomas Quick when the murder investigations against him began in the early 1990s. The first name was after his alleged first victim, Thomas Blomgren, and the last name was his mother’s maiden name.

Bergwall was convicted of multiple murders without any witnesses or technical evidence directly linking him to the crimes. He confessed to some thirty murders allegedly committed in Sweden, Norway, Denmark and Finland between 1964 and 1993, and was convicted of eight of them. In 2008, Bergwall retracted all his confessions of murder and since then Bergwall has been acquitted of responsibility for all other murders he was previously convicted of, all without the court examining the matter.

Quick / Bergwall came from a dysfunctional family with abuse and life-threatening trauma to the boy Sture during childhood. Sture himself describes how, as a ten-year-old, he played strangulation games with little boys, games that contained an eerie tension and a sexual desire. He experiences great problems with his homosexuality and develops into a drug addict to numb his anxiety. This turns into petty crime and later he will be sentenced, among other things, for abuse of young boys and in 1991 he kidnaps a bank manager and his family in connection with a robbery and commits sexual and possibly sadistic abuse of the family’s son. After this, Bergwall ends up at Säter’s forensic psychiatric clinic.

At Säter, a controversial psychoanalyst named Margit Norell, ruled over the staff under what some describe as cult-like relationships. Norell and her circle of apprentices worked on the Seat Model, a therapy treatment that would cause Quick to conjure up and visualize repressed memories of his crimes and his dark upbringing.

At the same time that psychological research in the mid-1990s came to question the theories about repressed memories, the belief in such remained alive at Säter’s forensic psychiatric clinic. The idea was that in therapy one could come into contact with traumatic memories that the brain has pushed away.

When Bergwall seemed to be about to be released from Säter, where he actually wanted to stay and where he received the medications he wanted, he began to tell about repressed memories of sexual abuse and murder – perhaps as a way to get attention and a context. Over time, he himself becomes convinced of his stories and the creation of the serial killer Thomas Quick did not take place in police interrogations, but rather in the therapy sessions at Säter. The interplay between Quick/Bergwall’s fantasies and Margit Norell’s compelling belief that these would be authentic created a strange and incredibly dark story about the alleged events. In the therapy, more and more bizarre details emerge, murder, rape, cannibalism are only parts of Quick’s confessions. Among other things, he mentions the one he calls Simon, a brother who would have been born prematurely and in brutal ways

mutilated by his parents. None of this was true but the therapy combined with increasingly stronger medication made Sture and everyone with him believe the bizarre stories.

During these sessions, Quick/Bergwall was made to create what were called therapy boards, a kind of visual mindmap that would help him visualize the past. These extremely charged and in many ways unpleasant image collages also have a clear aesthetic quality, they remind of conceptual contemporary artworks. Worth noting in the photographs is, among other things, the picture from Bergwall’s room in ward 36, where on the right above the door we see a picture of the serial killer Wesley Allan Todd. In another we see a fetus that is supposed to represent Quick’s alleged brother Simon.

The therapy collages are in the Police Museum’s collections.